Psykisk hälsa

På den här sidan beskrivs i korthet följande psykiska störningar hos barn och unga: ångest, depression och ätstörningar. Det finns länkar till andra webbplatser med tillförlitlig tilläggsinformation om psykisk hälsa och psykiska störningar.

Ångest

Känslan av ångest hör till det normala livet då kroppen skyddar sig mot hotande fara. Om ångesten däremot fortsätter under en lång tid eller försvårar den dagliga tillvaron, talar man om en ångeststörning. Hos barn och unga är förekomsten av ångestsyndrom enligt uppskattning 4–11 procent och ofta förekommer ångest i samband med andra störningar, till exempel depression eller missbruksproblem. Det finns olika typer av ångeststörningar, men gemensamt för dem alla är fysiska symtom, rädslor och socialt tillbakadragande. Symtomen är vanligare bland flickor än bland pojkar. Det finns flera orsaker som kan leda till ångest och i synnerhet forskar man mycket i ärftlighetens betydelse.

Olika former av ångestsyndrom

Vid separationsångest upplever barnet ångest vid tillfällen då barnet måste skiljas från sina närmaste, t.ex. för att gå till skolan.
Enskilda rädslor kan komma till uttryck i form av panik i vissa situationer eller gentemot vissa saker. Sådana situationer kan t.ex. vara kontakten med djur, naturfenomen, rädsla för offentliga platser eller åsynen av blod.

Rädsla för sociala situationer är hos barnet rädsla för att bli föremål för uppmärksamhet i en grupp och för att bete sig generande eller förödmjukande i andras ögon.
Panikstörning kallas även för anfallsvis förekommande ångest. Ångestsymtomen uppkommer utan förvarning och anfallet varar några minuter. Rädslan för att anfallet ska återkomma är typisk vid panikstörning.
Vid generaliserad ångeststörning har ångestsymtomen blivit kroniska och begränsar sig inte till någon bestämd situation.
En störning med tvångssyndrom karaktäriseras av tvångstankar (obsessioner), t.ex. av idéer, fantasibilder och ingivelser som tränger in i medvetandet, eller av tvångshandlingar, t.ex. ritualmässiga beteendemönster, som ett överdrivet behov att ordna och plocka undan.

Ångest kan uppträda med många olika symtom

Fysiska symtom: hjärtklappning, darrningar, yrsel, svettningar, illamående, kvävningskänsla, tätare urineringsbehov, känningar i magen, darrig röst eller rodnad.
Psykiska symtom: rädsla, motorisk rastlöshet, koncentrationssvårigheter eller insomningssvårigheter.
Andra uttrycksformer: ständiga spänningar, muskelvärk, spänningar i nacke och rygg, klumpkänsla i halsen eller trötthet.

Behandling

Ångeststörningarna framskrider varierande i barn- och ungdomsåldern; ofta blir symtomen lindrigare med åldern, ibland blir de kroniska. De vanligaste formerna av ångest, dvs. panikstörning och tvångssyndrom kan pågå under lång tid och återkomma, speciellt om det tar lång tid innan barnet får vård. Ångeststörningar behandlas i huvudsak med hjälp av psykoterapi, speciellt kognitiv-behavioristisk terapi. Syftet är att hjälpa barnet att identifiera sin ångest och därigenom påverka den. Psykoterapi kan ges antingen enbart åt barnet eller åt hela familjen. I allmänhet hålls en session en gång i veckan i cirka 10–15 veckors tid. Vid behov behandlas ångeststörningar hos barn även med medicinering, speciellt om symtomen inte lindras enbart med terapi eller om symtomen är extremt svåra. Genom behandlingen strävar man efter att förbättra livskvaliteten för hela familjen, och för att detta ska lyckas krävs yrkesövergripande samarbete, i vilket även barnets lärare kan delta.

Speciellt att beakta för lärare

Ångeststörningar visar sig i skolarbetet ofta i form av en försvagad förmåga hos barnet att koncentrera sig och memorera, vilket fördröjer inlärningsutvecklingen. För barn med ångest orsakar speciellt matematiska uppgifter svårigheter, och fysiska symtom såsom magont, hjärtklappning eller huvudvärk gör att barnet känner sig illa till mods. I värsta fall leder ångeststörningen till rädsla och vägran att gå till skolan.

Lärarna har möjlighet att jämföra barnet med andra barn i samma ålder, vilket gör det lättare att observera avvikande beteende. Vid misstanke om att eleven har ångeststörningar bör man tala med elevens föräldrar. Läraren kan också själv hjälpa barnet med problem i skolgången genom att stöda och sporra ett blygt och tillbakadraget barn. Ett ångestfyllt barn behöver få uppleva att det lyckas, så att det kan bevara sin handlingsförmåga även i ångestfyllda situationer. Ett gott socialt klimat i klassen gör det lättare för ett ångestfyllt barn att klara skoldagen.

Depression

I vardagligt tal kan man med depression avse kortvarig sorg eller förtvivlan som beror t.ex. på att en nära anhörig avlidit eller på stora livsförändringar. Denna typ av depression är en normal reaktion. Inom läkarvetenskapen avses med depression långvarig och kraftig nedstämdhet som till skillnad från sorgearbete inte har något objekt. Det finns många orsaker som leder till depression och man känner fortfarande inte till dem särskilt väl. Depression förekommer hos cirka 3 procent av alla barn under 13 år, hos cirka 6 procent av alla flickor i åldern 13–18 år och hos 5 procent av pojkarna i samma ålder.

Symtom

Depressionssymtomen är många och de upplevs mycket individuellt. I skolan kan ett barn dra sig undan eller å andra sidan uppträda rastlöst. Ett deprimerat barn blir lätt delaktigt i mobbning, både som mobbare och mobbad. Depressionen kan medföra utvecklingssvårigheter och att skolframgången försämras Ett aktivt barn kan förlora sin aktiva och energiska läggning. Hos unga är vanliga symtom retlighet eller nedstämdhet samt förlorat intresse. Andra eventuella symtom är:

Oförmåga att känna välbehag och tillfredställelse samt en känsla av ångest eller kvalfylldhet
Brist på självförtroende, orimlig självkritik, skuldkänslor, självdestruktiva tankar eller beteende samt ett pessimistiskt förhållande till framtiden.
Svårigheter i människorelationer
Fysiska symtom, t.ex. aptitlöshet eller överdriven aptit, kronisk trötthet, sömnlöshet eller för mycket sömn, huvudvärk och magont.

Depressionen kan också gömma sig i ett visst beteende eller en beteendestörning. Ett barn kan ta på sig rollen som clown och hos unga kan detta komma till uttryck i form av drogmissbruk, snatteri och grälsjukhet. Ibland kan depressionssymtomen bero på en allmän sjukdom. t.ex. sköldkörtelinsufficiens.

Förebyggande vård

Kamraternas och familjens stöd kan förebygga depression och underlätta återhämtningen. Ingen borde ens i svåra livsskeden lämnas ensam med sina problem.

Behandling

Vid övergående och lindrig depression hjälper det ofta redan att prata med familjen eller vännerna. Om depressionen känns allvarligare än normal sorg eller nedstämdhet, kan man ta kontakt med hälsovårdscentralen, familjerådgivningen eller tala med skolhälsovårdaren, kuratorn eller läraren.

Den primära vården för ett deprimerat barn eller en deprimerad ung person är psykoterapi. Psykoterapin kan bestå både av såväl individuell terapi som familjeterapi. Föremål för behandlingen är inte ett enskilt symtom, utan den deprimerade människan i sin helhet. Ett deprimerat barn eller en deprimerad ung person behöver en vuxen som tar hand om dem och bryr sig om dem.

Ibland, vid särskilt svår depression, kan det vid sidan av psykoterapeutisk behandling behövas medicinering som ordineras av läkare. Användningen av depressionsläkemedel bland barn har diskuterats mycket i offentligheten då man ansett att de eventuellt orsakar ett självdestruktivt och aggressivt beteende. Dessa symtom kan också framträda då de förlamande depressionssymtomen minskar i början av behandlingen av en svår depression. I vissa fall är läkemedelsbehandling emellertid oundviklig och i sådana fall följs barnet eller den unga noggrant upp speciellt i samband med de veckovisa mottagningsbesöken i början av behandlingen. Det kan ta flera veckor innan personen svarar på behandlingen och medicineringen kan till en början orsaka biverkningar.

Behandlingstiderna är individuella och behandlingen genomförs enligt en vårdplan som gjorts upp tillsammans med läkaren.

Speciellt att beakta för lärare

Depressionssymtom som avviker från det normala ska alltid tas på allvar, eftersom depression är förknippat med en förhöjd självmordsrisk. Föräldrarna märker inte nödvändigtvis ens allvarliga depressionssymtom hos sitt barn, varför lärarens observationer kan vara viktiga.

Depression är ofta förknippad med negativa fördomar och därför kan den deprimerade vara rädd för att bli stämplad. Fördomarna kan bero på felaktiga uppgifter om depression eller på att man inte har tillräckligt med kunskap om sjukdomen. Det är viktigt att komma ihåg att depression är ett tillstånd som är oberoende av viljan. En deprimerad människa är oförmögen att ta sig samman och att ta sig själv i kragen utan stöd och hjälp.

Ätstörningar

Ätstörningar yppar sig i allmänhet i form av sjuklig bantning dvs. som en bantningsstörning (anorexia nervosa) eller som hetsätning dvs. en hetsätningsstörning (bulimia nervosa). Det finns också atypiska ätstörningar. Ätstörningar förekommer främst hos flickor. Bantningsstörningar uppstår i allmänhet i åldern 12–24 år medan hetsätningsstörningar vanligen börjar vid 16–20 års ålder. En ätstörning kan inverka på pubertetsutvecklingen på många sätt.

För en person med bantningsstörning är det typiskt att minska i vikt genom att kontrollera sitt ätande och motionera mycket. Ibland använder personen lavemang och vätskedrivande läkemedel som hjälpmedel. En person med bantningsstörning har en felaktig kroppsbild; personen känner sig fet, även som medveten om att hon eller han är för mager. En person med bantningsstörning går i skola och deltar i fritidsaktiviteter på normalt sätt, varför föräldrarna har svårt att observera sjukdomen. Det uppskattas att bantningstörning förekommer bland 1 procent av unga flickor. Hos pojkar kan störningen ha en annan uttrycksform: i stället för viktminskning kan målet vara att öka muskelmassan.

En person som lider av hetsätningsstörning är besatt av ätandet och samtidigt rädd för att gå upp i vikt. Den unga får anfall av hetsätning och kräks därefter. Alla personer med hetsätningsstörning kräks inte utan kompenserar sitt överätande på annat sätt, t.ex. genom att fasta eller motionera mycket. En person som har en ätstörning kan vara underviktig, normal eller överviktig och även vara medveten om att ätvanorna är onormala. Den unga skäms över sina ätvanor och försöker ofta dölja sin sjukdom.

Om diagnoskriterierna för bantningsstörning eller hetsätningsstörning inte uppfylls, kan det vara fråga om en atypisk ätstörning. I denna störning kan det förekomma vissa symtom på bantningsstörning eller hetsätningsstörning eller så kan symptomen vara lindrigare.

Symtom på bantningsstörning

Viktminskningen kan ske långsamt eller snabbt.
Fysiska symtom/tecken på sjukdom: minskad mängd kroppsfett, frusenhet, utebliven menstruation, förstoppning, rödaktiga och kalla armar och ben.
Psykiska symtom: stark rädsla för att bli fet, allt intresse kretsar kring maten och en skenbart sund (ortorexi) och knapp diet, koncentrationsstörningar, trötthet och depression.
Om sjukdomen fortsätter länge blir den ungas benbyggnad skör och det kan uppstå allvarliga rytmstörningar i hjärtat.
Den unga förnekar ofta sina symtom.

Symtom på hetsätningsstörning

Störningar i menstruationscykeln.
Elektrolytstörningar och syra-basrubbningar.
Kräkningar skadar tänderna och spottkörtlarna svullnar.
Magsymtom kan förekomma: förstoppning, svullnad och smärta.
Psykiska symtom: stark rädsla för att bli fet, en självkänsla som bygger på utseendet samt ångest.

Förebyggande vård

Hälsosamma matvanor och att man accepterar sin egen kropp och en normal kroppsstorlek förebygger ätstörningar. Också en positiv självbild, ett starkt självförtroende och ett gott socialt stöd är faktorer som skyddar mot ätstörning. Föräldrarna, skolan och media har en viktig roll i att skapa en positiv självbild hos de unga.

Behandling

Behandlingen av ätstörningar görs i samarbete mellan en näringsterapeut, läkare och vårdpersonal och den består av både fysisk och psykisk vård. Patientens egen vilja att bli frisk och förändra sina beteendemönster är viktig för att vården ska lyckas. Det är också viktigt att familjen och de närstående deltar i vården.

Näringsterapeutens näringsrådgivning utgör en väsentlig del av vården, eftersom den hjälper den unga att lära sig normala matvanor. Dieten kompletteras vid behov med vitamin-, mineral- eller kosttillskott. Till exempel personer som lider av bantningsstörning rekommenderas att använda kalcium- och D-vitamintillskott.

Fysioterapi kan vara till hjälp för patienter som har ett negativt förhållande till sin kropp eller sitt utseende eller som motionerar överdrivet mycket. Även den psykiska vården är viktig, t.ex. psykoterapi samt individuell terapi, gruppterapi eller familjeterapi. Olika terapiformer kan också kombineras.

I behandlingen av barn och unga som lider av ätstörningar används vanligtvis inte läkemedelsbehandling. Läkemedelsbehandling används närmast om patienten förutom ätstörningen har andra psykiska symtom, som depression eller ångest. Om barnet eller den unga är kraftigt undernärd, återställs det normala nutritionstillståndet på sjukhus.

Speciellt att beakta för lärare

En ung person som har en ätstörning ska så snabbt som möjligt hänvisas till läkarvård. Skolhälsovården har en nyckelroll i detta sammanhang. Behandling som sätts in i ett tidigt skede ger i allmänhet bättre vårdresultat.

Tillbaka till toppen